Vi lever i ett samhälle där prestation blivit synonymt med värde. Ju mer vi gör, ju snabbare vi levererar, ju fler roller vi bär – desto mer applåder får vi. Det är inte alltid uttalat, men det finns där. Som ett brus under huden. Som ett ständigt viskande ”Gör mer. Visa mer. Bli mer.”
Jag levde så i många år. Och jag var bra på det. Effektiv. Driven. Ambitiös. Men också ständigt trött. Aldrig riktigt nöjd. Alltid ett steg bort från att räcka till.
Att alltid vara på väg bort från sig själv
Det börjar ofta tidigt. Vi lär oss att duktighet ger beröm. Att prestation skapar trygghet. Att bekräftelse betyder kärlek. Och det fungerar – ett tag. Tills det inte gör det längre.
Jag brukade känna att varje dag var ett kvitto. Om jag gjort tillräckligt – svarat på alla mejl, presterat på jobbet, varit en bra vän, tränat, städat, “tagit hand om mig själv” – då kunde jag vara nöjd. Då kunde jag andas ut.
Problemet var bara att “nöjd” aldrig stannade särskilt länge.
Jag insåg efter ett tag att mitt värde alltid låg i nästa sak jag skulle göra. Aldrig här. Aldrig nu. Och aldrig i det jag var, oavsett om jag gjorde något eller inte.
När kroppen inte längre orkade
Min vändpunkt kom inte genom en stor kris, utan genom många små. Kroppen började säga ifrån. Jag sov, men vaknade utmattad. Jag kunde gråta utan att veta varför. Jag tappade lusten till sånt jag egentligen älskade.
Och viktigast av allt: jag kände mig inte längre som mig själv.
När jag i tysthet började skala bort prestation efter prestation, insåg jag hur mycket jag definierat mig utifrån vad jag gjorde, snarare än vem jag är.
Det var en sorg. Men också en lättnad.
Jag var inte längre intresserad av att vara imponerande. Jag längtade efter att få vara ärlig.
Närvaro är motsatsen till prestation
Närvaro låter kanske som ett vagt ord. Men för mig blev det ett konkret tillstånd. Närvaro var att stanna upp mitt i ett samtal och verkligen lyssna. Att känna efter innan jag svarade ja. Att ta ett djupt andetag innan jag försökte “lösa” något.
Närvaro var att sitta i soffan utan att samtidigt göra något annat. Att laga mat utan att ha ett öga på mobilen. Att gå en promenad utan att behöva räkna steg eller lösa problem.
När jag började leva så, märkte jag något: världen blev mjukare. Jag blev mjukare. Och för första gången på länge började jag känna mig själv igen.
Fem saker som hjälpte mig släppa prestationsbehovet
Här är några enkla (men inte alltid lätta) saker jag började praktisera. De hjälpte mig att sakta gå från prestation till närvaro:
1. Jag slutade använda ordet “effektiv” som ett mål
Istället för att fråga: Hur mycket hann jag med idag? började jag fråga: Hur mycket var jag närvarande i det jag gjorde?
2. Jag började märka när jag gick in i “bevisa-läge”
Det kunde vara i samtal, i sociala medier, i arbetsuppgifter. Jag övade mig i att lägga märke till den där impulsen att framstå som bättre än jag kände mig – och bara stanna kvar i det jag var.
3. Jag satte gränser, även när det kändes “onödigt”
Bara för att jag kunde göra något, betydde inte att jag borde. Jag började säga nej innan jag var helt slut.
4. Jag uppmuntrade mig själv att vila utan prestation
Ingen meditation, inget schema. Bara vila som ett sätt att få vara människa – inte som en aktivitet att “hinna med”.
5. Jag tillät mig själv att vara stolt över saker som inte syntes
Som att säga nej. Gråta. Säga sanningen. Be om hjälp. Allt det jag förut såg som svaghet, började jag se som styrka.
Du är värdefull även i stillhet
Det här är nog det viktigaste jag lärt mig:
Du behöver inte göra något för att vara värdefull.
Ditt värde ligger inte i resultat, prestationer eller produktivitet. Det ligger i att du finns. Att du känner. Att du andas.
Det kan ta tid att börja tro på det. Särskilt när du levt länge i en annan berättelse. Men det går.
Det börjar med ett val. Att varje dag, i små stunder, öva på att vara närvarande. Inte perfekt. Bara här.
No responses yet