Vi har lärt oss så många berättelser om vad som är starkt och vad som är svagt. Att styrka är att orka. Att bita ihop. Att gå vidare. Att inte gråta offentligt. Att inte behöva hjälp.
Men vad händer om vi har det bakvänt?
Vad händer om det du skäms mest över, det du försöker dölja eller bära i tystnad – inte är svaghet, utan tvärtom en av dina största tillgångar?
Jag önskar att någon sagt det till mig tidigare. Att tårar inte är ett tecken på svaghet, utan ett tecken på att något är levande. Att känslighet inte gör mig bräcklig, utan inkännande. Att behov inte gör mig jobbig, utan mänsklig.
Jag kallade mig själv svag när jag egentligen var trött
Under en period i mitt liv, när jag försökte hålla uppe en fasad trots att allt inom mig var i upplösning, brukade jag kalla mig själv för “känslig”. Inte som något fint – utan som något jag ville komma bort från. Jag tänkte att om jag bara var lite tuffare, lite mer rationell, lite mer avstängd – då skulle livet bli lättare.
Men det som verkligen höll på att hända var att jag förlorade kontakten med mig själv.
Det var först när jag slutade kämpa emot mina egna reaktioner som jag insåg att det jag kallat svaghet i själva verket var en kompass. En inre vägvisare som berättade när något inte stämde. En känslighet som fångade upp nyanser, stämningar och obalans – inte bara hos mig själv, utan också hos andra.
Den sidan av mig har alltid funnits där. Och när jag slutade förneka den, började jag förstå hur kraftfull den var.
Du är inte för mycket – du känner mer
Många jag möter, både i samtal och genom bloggen, uttrycker samma sak: “Jag är så himla känslig. Jag vet inte hur man inte tar in allt.”
Och jag känner igen mig.
Men tänk om problemet inte är att du känner mycket – utan att samhället har för lite plats för det du känner?
Att vara känslig, inkännande, lättberörd, berörd överhuvudtaget – det är en gåva. Det är förmågan att läsa rummet. Att känna med andra. Att förstå komplexa skeenden som andra kanske går förbi.
Och ja, det kan vara tungt ibland. Men det betyder inte att du är trasig. Det betyder att du är levande.
Fyra påstådda “svagheter” som ofta är dolda styrkor
Här är några egenskaper vi ofta försöker tona ner – men som i själva verket bär på enorm kraft när vi vågar omfamna dem:
1. Känslighet
Du märker nyanser, skiftningar, stämningar. Det kan kännas överväldigande, men det gör dig också till en fantastisk lyssnare, vän, partner, medmänniska. Du har ett rikt inre liv och en djup empatiförmåga.
2. Ängslighet
Att oroa sig kan ibland vara ett tecken på omsorg. Du vill att saker ska fungera, att ingen ska fara illa. Lär dig att skilja mellan verklig oro och inlärd anspänning – men skamma inte din önskan om trygghet. Den är mänsklig.
3. Tvekan
Att inte alltid veta vad man vill är inte ett tecken på obeslutsamhet – det kan vara ett tecken på eftertanke. På att du faktiskt tar dig själv och andra på allvar. Det är något vackert i det.
4. Tårar
Tårar är ofta den mest direkta formen av ärlighet. De kommer när något är sant, för svårt, för vackert eller för nära. Att våga gråta är att våga släppa taget om kontrollen – och det kräver mod.
När du slutar slå på dig själv – börjar du höra din egen röst
Det största skiftet sker inte när vi förändrar vår personlighet. Det sker när vi börjar omfamna den. När vi slutar tolka allt vi är som något att korrigera, och istället börjar se det som information. Inbjudan. Visdom.
För mig började det med att jag ställde om frågan från “Hur ska jag bli mindre känslig?” till “Hur kan jag ta hand om mig själv i min känslighet?”
Den frågan förändrade allt.
Jag började se att det inte var jag som var problemet – utan att jag försökt anpassa mig till system, miljöer och relationer där min känslighet inte fick plats. Och plötsligt kunde jag andas.
Du behöver inte bli någon annan – du får vara mer av dig
Jag vet hur det känns att försöka vara något man inte är. Att försöka spela rollen av den där som alltid orkar, alltid är logisk, alltid är stabil.
Men jag vet också hur det känns att släppa den masken – och långsamt börja visa sig.
Inte för alla. Inte alltid. Men för dig själv.
Och det är där det börjar.
Så nästa gång du hör den där inre rösten som viskar att du är “för mycket” eller “för känslig” eller “för skör” – stanna upp.
Tänk om det inte är något fel på dig.
Tänk om det du försöker dämpa är exakt det världen behöver mer av.
No responses yet