När man befinner sig mitt i en livskris känns det ofta som om världen håller andan. Allt som tidigare varit självklart förlorar sin kontur. Vem är jag nu? Vad ska jag göra? Kommer jag någonsin känna glädje igen?
Jag har varit där. Jag vet hur det känns när livet inte längre svarar dig, utan bara lämnar tomma ytor där det förut fanns mening.
Och det jag vill dela med dig idag är inte lösningar. Det är inte råd. Det är en berättelse om hur det kan se ut när man långsamt, försiktigt, börjar gå vidare. Inte tillbaka – utan framåt.
När jag var mitt i allt det där sökte jag överallt efter svar. Jag googlade frenetiskt, scrollade mig trött, lyssnade på poddar, läste böcker. En dag landade jag på en sida från 1177.se om kriser och livsförändringar – och plötsligt började något klicka. Det var inte magiskt. Men det var mänskligt. Mjukt. Sakligt. Det bekräftade att det jag gick igenom inte var galenskap – utan något djupt mänskligt. En process.
Allt jag trodde jag var, föll
Min livskris började med att flera saker rämnade samtidigt. Ett förhållande som tog slut. Ett arbete som inte längre kändes meningsfullt. En kropp som började säga ifrån. Men den verkliga krisen låg djupare. Den låg i att allt det där jag definierat mig genom – rollen, relationen, prestationen – plötsligt inte höll ihop längre.
Jag visste inte vem jag var utan det.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Men det är som att titta sig i spegeln och inte känna igen sig. Det var inte dramatisk förtvivlan – det var tomhet. Stillastående. Frånkoppling.
Jag minns hur jag gick genom vardagen som en skugga. Jag var där, men inte närvarande. Jag gjorde det som förväntades, men inombords fanns en konstant fråga: Vad ska jag göra nu?
Det var där omstarten började – i det tomma
Jag trodde först att jag behövde svar. Men det visade sig att jag först behövde vänta in mig själv.
Och det är kanske det svåraste av allt – att inte veta, men ändå stanna kvar. Att våga vara kvar i tomheten, utan att direkt fylla den med distraktion, nästa projekt eller någon annans vilja.
Det var där jag började upptäcka något nytt. Eller snarare – något gammalt som jag glömt. Det jag brukade älska. Det jag brukade längta efter. Det som fick mig att känna mig som mig.
Små saker i början:
- Skriva bara för att få ur mig något, inte för att det skulle bli “bra”.
- Sitta tyst en stund utan att scrolla.
- Våga ringa den där vännen och säga: Jag vet inte vad jag känner, men jag behöver prata.
Det låter enkelt. Men när man är mitt i en livskris kräver det mod. För varje litet val att vara närvarande är också ett val att inte fly från sig själv.
Det nya livet smyger sig in, inte slår ner som en blixt
Jag önskar att jag kunde säga att det fanns en punkt där allt vände. Ett datum. En händelse. Men det gör det inte. För mig var det som en långsam tinande. För varje dag jag tillät mig själv att vara där jag var – utan krav, utan prestation – började något mjukna.
Det började växa något ur jorden jag trodde var död.
En dag vaknade jag och insåg att jag längtade efter något. Inte stort. Bara att gå ut i skogen. Känna doften av blöt mossa. Se ljuset mellan grenarna. Det var första gången på länge som jag kände något som liknade livslust.
Efter det kom fler steg. Inte i rak linje – men i en sorts rörelse.
Jag började säga nej till sånt som tömde mig.
Jag började säga ja till sånt som jag inte trott jag fick längta efter.
Jag började se mig själv i spegeln och känna igen mig. Inte som den jag var förut – utan som någon ny. Någon jag gillade.
En omstart är inte en ny version av det gamla
Det är viktigt att förstå att en omstart efter en livskris inte handlar om att “komma tillbaka” till den man var. Det handlar om att komma närmare den man är.
Den du är utan alla masker. Utan roller. Utan alla de versioner av dig själv du byggt för att passa in, prestera, bli älskad.
Och det är en vacker, men också sårbar process.
Jag tappade människor på vägen. Vissa förstod inte min förändring. Vissa kände inte igen sig i mig längre. Och det gjorde ont. Men det skapade också plats. För nya samtal. För nya riktningar. För nya delar av mig själv som jag inte visste fanns.
Och nu då?
Nu lever jag ett liv som fortfarande är fullt av frågetecken. Men skillnaden är att jag inte är rädd för dem längre. Jag har lärt mig att det är okej att inte ha alla svar. Att en livskris inte är ett tecken på att du gått vilse – utan att du börjat vakna.
Och ibland måste det gamla rasa för att du ska kunna stå stadigare i det nya.
Så om du just nu befinner dig där – i mellanrummet, i ovissheten, i sorgen – vill jag säga det här till dig:
Du är inte ensam. Och du är inte fel.
Det kanske känns som slutet. Men det kan också vara början på det mest sanna du någonsin levt.
No responses yet